Lördagen den 26 mars var ju jag och Xander ute och gick i gropen (pulkabacken i Valbo). Jag gick sammanlagt 10 vändor upp och ner för backen men kände inte av att det på något sätt skulle vara ansträngade för kroppen.. Några timmar senare hemma kände jag av väldigt små små sammandragningar men inget som gjorde att jag trodde att det var dags så jag gick och lag mig på soffan och yttligare några timmar senare så började sammandragningarna förvandlas till små värkar som tog sig ut i ryggen. Jag kände direkt att det var värkar som jag inte haft tidigare, inte på det sättet iaf.. Men jag gick och lag mig i sängen och fick sova ca 1-2 timme eller två sen var det kört. Då började värkarna göra ondare och ondare. Jag ringde Linus och började förbreda honom på att det kunde vara dags sen ringde jag förlossningen och frågade om dom tyckte Linus borde åka direkt på natten men dom sa åt mig att det garanterat var långt kvar eftersom inte vattnet hade gått. Så jag tog 2 alvedon och ett varmt bad ( åt ca 10 isglassar också för jag tänkte att '' nu är det sista gången jag har chansen att trycka i mig så mkt glass och sen skylla allt på graviditeten..)

Efter badet kändes allt så mkt bättre så jag somnade och sov till 07.00.. När jag vaknade kände jag mig ovanligt kissnödig så sprang upp kissade och satt på Pokémon till Xander på tven och sen gjorde jag frukost . Kände inte av någonting och blev jätteledsen för då kändes det hopplöst att allt bara ''skulle ha lagt av ''.. Så efter frukosten gick jag och lag mig i sängen igen.. Deppade som bara den i 10 minuter tills jag plöstligt kände något varmt blött mellan benen, jag fick en riktigt obehaglig känsla och ställde mig upp och då rann det lite till, men det var ju gult så jag trodde seriöst jag hade kissat på mig. Ringde till min mamma och frågade men hon trodde inte det var kiss, men hon sa att man kan ju tro det eftersom man blir så paff när det väl är vattnet som går.. Men efter ca 20 minuter kom värkarna tillbaka och jag började ana vad som var på gång igen. Talade om för Xander att jag trodde att lillasyster ville ut nu och att mamma kanske skulle behöva vara på sjukhuset på BB några dagar och sen gick vi igenom att han skulle bo hos min mamma medans osv. Han var helt med på noterna och vid varje liten värk så klappade han mig på ryggen och sa '' kämpa mamma kämpa'' sen skrattade vi så mkt :) Och sen rätt som det var så small det till i parketten och där på golvet låg en stor pöl med vatten samt en liten del av slemproppen. YES, nu är det verkligen dags tänkte jag då! Sen ringde Xander Linus och sa '' mammas vatten har gått, du måste komma!'' .. Linus hoppa in i bilen och inom mindre en 2 timmar var han på plats :) Jag och mamma åkte upp till förlossningen kl 09.00 för dom ville ha upp mig för en kontroll eftersom vattnet var färgat.. Efter kontrollen bestämde dom sig för att hålla mig kvar eftersom lillan bajsat lite i vattnet.

Barnmorskan nr1 som vi fick var jättegullig och svarade på alla mina miljoner frågor. Jag var mest orolig för andningen eftersom jag aldrig gått något kurs osv.. Så hon förklarade jätte tydligt och bra så jag kände mig riktigt trygg i själva situationen.. Det gick ca 1 timme innan jag blev undersökt och fick då veta att jag var öppen ca 3-4cm. Och det kändes bra, men sen rätt som det var så avtog exakt allting. Jag fick en gele uppförd men den gav inte alls sån bra kick som vi hade hoppats på så då kom det in en läkare och satt igång en värkdropp och då tog allt fart. Jag minns inge tider eller så från min förlossning, jag började ''bokföra'' allt undertiden vi var där men tittar jag på dom anteckningarna så står det bara t.ex '' 16.04 - ont!'' Så dom små korta orden hjälper mig inte så mkt..






Barnmorska nr 1 kom sen in för att tala om att hon slutar sitt pass och att barnmorska nr 2 var på ingång, jag frågade vem min barnmorska nr 2 skulle bli och fick ett glädjande besked, det var en mamma till en flicka på Xanders dagis, gissa om jag blev glad ?? :) När hon kom in i rummet kastade jag mig upp och gav henne en bamsekram och talade om hur otroligt lättad jag var att hon var på plats.. Så hon forsatt att hjälpa mig genom förlossningen.. Jag fick såklart ondare och ondare för varje värk som kom och lovade mig själv att aldrig aldrig utsätta mig för denna smärta igen..Sen kom en läkare in för att sätta ryggbedövningen, jag kände igenom honom, han brukar hänga i barnen på en av Gävles hetaste krogar, Goya.. kändes ju jävligt nervöst att just han, slibbot från baren, skulle sätta en nål i min rygg, men det gick jättebra! :) Sen kunde jag andas ut igen, värkarna gick helt plötsligt att hantera. Jag och Linus hade så himla kul mellan värkarna så det blev att man glömde av hur ont det gjorde.. men sen, så höjdes droppet och jag kunde inte längre kontrollera värkarna.

Droppet började på styrka 6 och var nu på 28 eller någonting och jag grät mig igenom varje värk samtidigt som jag försökte trycka i mig isglass och en tunnbrödrulle från Sibylla som jag hade tvingat mormor och Ingemar att komma med ;) Linus var sånt bra stöd, han stod vid värkmaskinen så gott som hela tiden och förvanade mig inför varje värk. (man ser digitala siffror på en maskin och när varje värk kommer så höjs siffrorna på maskinen) så när han såg att dom steg från 15-20 till ca 40 så sa han till mig att det var dags att gräppa lustgasen ( som jag förövrigt aldrig släppte ur sikte) sen jobbade vi oss igenom den tills den nådde ca 200 och då talade han om för mig att den började gå neråt och jag började andas ut ur maskin... Sen kom Barnmorska nr 2 in igen för att mäta och se hur öppen jag hade blivit, nu hade jag alltså jobbat mellan 4-6 timmar med sjukt starka värkar och värkdroppet var höjt igen till 30 vilket gjorde att jag hade ca 10-15 sekunder på mig tills varje värk.. Undersökningen gjordes och det konstaterades att jag inte hade öppnats en ynka cm sen dom kollade sist och nu började dom prata snitt .. Jag blev halft galen och ledsen eftersom jag hade så jävla ont och det inte hade öppnats någonting.. Det kändes hemskt att ha kämpat så många timmar med så höga värkar men att ingenting hade hänt där nere.. Och snittas?? efter att ha kämpat så många timmar och sen bara avbryta allt för att snittas?? Aldrig. Det blir ju som två förlossningar så jag kämpade vidare och nu var det byte på barnmorska igen. Så tyvärr fick inte Xanders dagis kompis mamma förlösa mig men det var iaf underbart att ha hennes stöd under värkarna.

Nu på kom barnmorska nr3( även hon var supergullig) in och vi var väl inne på ca 15 timmen i förlossnings rummet .. 15 timmar med värk men ingenting hände.. Jag satt jättemkt på bollen, den var min räddning och hjälpte mig väldigt mkt.. Sen gåstolen var också väldigt bra ibörjan av förlossningen men tillsist kunde jag inte stå upp, det gjorde för ont, men jag kunde absolut inte ligga ner för då sprängdes hela kroppen kändes det som.. Typ här någonstanns så kom det in en annan barnmorska bara för att kolla till mig.. Hon hade varit in typ 2 timmar tidigare för att pressentera sig fall om hon skulle behöva hjälpa min barnmorska.. Så hon kom in iaf för att kika till mig och precis då fick jag en värk.. Så jag andades i masken precis som jag hade gjort i ca 15 timmar tidigare och sen andades jag ut och då rycker hon av mig masken mitt i en värk och skriker att jag andas fel. ( när man andas i masken så andas man ju precis som vanligt fast mkt snabbare men sen när man andas klart så måste man andas in frisk luft från rummet och sen andas tillbaka det i masken 3 ggr. Gör man inte dom här tre utandningarna kan barnmorskorna ta av en masken för att det riskerar barnmorskornas hälsa, om dom drar isig för mkt av gasen så kan dom få skadliga sjukdommar längre fram i livet) Jag hade ju gjort det i flera timmar så som dom tidigare barnmorskorna lärt mig så jag gjorde ju bara som jag gjort tidigare tills hon som sagt rycker av mig masken MITT I EN VÄRK och skriker ( alltså SKRIKER) att jag riskerar hennes hälsa och att hon ska ta av mig masken! Jag skriker såklart tillbaka att jag gjort precis som jag lärt mig och då ger hon tillbaka masken. Men då var vi redan så jävla osams eftersom både jag och Linus tyckte det var fel av henne att dra av mig masken just i en värk så jag och Linus kör ut henne från rummet. Jag skriker alla möjliga ord till henne..Vem fan tar av en kvinna masken mitt i en värk?? Varför inte vänta några sekunder och låta mig jobba igenom värken och sen säga att hon inte tycker att jag andas ok..

Så efter det kom min riktiga barnmorska in och bad om ursäkt för vad som hade hänt och bad mig forsätta andas precis som tidigare i masken.. Jag bara grät för jag var så arg på kärringen, Linus tröstade mig och sen forsatt förlossningen.. Droppets höjdes enu mer och jag hade nu 3-4 sekunder mellan värkarna, den smärtan var hemsk! På 3-4 sekunder hinner man inte återhämta sig inför en ny värk så jag låg mest o skrek att det var ett straff att föda barn och att jag ville åka hem ... En ny undersökning gjordes och på ca 1 timme hade jag öppnat mig till 9 cm, lycka! Efter det minns jag nästan ingenting.. Jag öppnades iaf inom kort till 10 cm och det var dags att börja krysta men då sjönk mitt syre och lillan hjärtljud börja gå ner.. Jag hade noll med kraft för att orka trycka på så pass mkt som skulle behövas.. Jag blev mer och mer borta och Linus började bli orolig för oss båda eftersom han hörde hur barnmorskorna börja prata snitt och kallade in en läkare.. Gissa vem som kommer in.. JANNE. Läkaren jag var till några dagar innan för att prata igångsättning, mannen som var mer mus en man .. Jag minns att jag sa '' idag är jag inte lika kaxig''.. Sen forsatt jag in i min lilla dimma och läkaren konstaterade att dom inte skulle hinna till ett snitt och att dom var tvungen att höja upp droppet snäbbet till för att få min kropp att hjälpa till mer, och sen togs sugklockan fram..

Den satts fast på hennes huvud sen börjades dragkampen.. Om förlossningsvärkar gör ont har ni inte en aning om vad det gör att ha en sugklocka mellan benen.. Dom sa åt mig att krysta men jag kunde inte.. Alla krystvärkar avtog.. Jag minns lite härifrån och det var att alla var jätte stressade och sa att jag var tvungen att trycka på även fast jag inte hade värkar men jag kunde ju inte, sugklockan gjorde så jävla ont! Sen satt hon med sitt huvud mellan mina ben så länge så det sved och gjorde så förbaskat ont. Jag såg på Linus hur hemskt allt var, han såg inte pigg ut, han led med mig.. Jag skrek i flera minuter att dom var tvungen att ta bort sugklockan att det gjorde för ont men dom kunde ju inte eftersom både syre och plus var dåligt på mig och lillan.. Jag såg hur läkaren drog allt han kunde, och på något sätt så fick dom tillslut ut lillan men då var jag helt borta.. Linus klippte navelnsträngen, lillan lags på mitt bröst men jag kunde inte ta i henne, jag stirrade bara upp i taket.. Linus fick ta henne och sätta sig i en stol brevid mig medans jag syddes ett stygn.. Jag var helt off. Jag minns att jag frågade varför hon inte grät men dom sa bara '' allt är bra med henne'' och Linus talade om att hon mådde bra, då slappnade jag av men jag var fortfarande i chock efter hur ont jag hade haft.. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte le, jag bara låg.. Linus har talat om nu efteråt att jag såg helt sjuk ut när jag låg där med ögonen helt borta.. Uscha! Jag är glad att jag fixade en vaginal förlossning men jag kommer aldrig aldrig utsätta mig för det igen.. Det gör sjukt ont att föda barn, obeskrivligt ont. Värkarna gör så ont i slutet så man vet inte om man ska skratta eller gråta och det ska dom göra.. Jag hade en jättefin och kärleksfull förlossning fram till att värkarna låg på 3-4 sekunders mellanrum och sugklockan togs fram. Hade inte sugklockan blivit inblandad hade jag älskat min förlossning. Jag hade kunnat föda fler barn vaginalt men sugklockan har skrämt mig för livet och jag kommer aldrig riskera att utsättas för den igen.. Men fler barn kommer vi skaffa även fast min graviditet var ett helvete ;) Men dom barnen kommer tas ut med snitt den saken är helt klar! Utan Linus hade jag aldrig fixat att trycka ut lillan, han gav mig den sista ''knuffen i ryggen'' som jag behövde för att få ut henne.. Även fast jag inte minns så mkt från sista timmen av min förlossning så minns jag hans små kämpande ord i mitt öra. Underbart stöd älskling!

04.00 kom lillan ut iaf och var 49 cm lång, vägde 3264g. Världens finaste tjej! Linus var helt underbar med henne första timmarna och tillslut togs vi upp till BB där vi somnade rätt snabbt. Lillan sov ca 3 timmar sen vaknade jag och hon upp. Det var första gången jag riktigt såg henne och kunde lära känna min lilla prinsessa. Sen dess har vi suttit fastkedjade. Älskade barn! Tänk att det var den här lilla sessan som låg i min mage och tröck på min kissblåsa dag som natt, det var den här lilla tjejen som hade karatepass i min mage. Kärleken är obeskrivlig!

Denna text blev väldigt osammanhängade eftersom jag inte minns några tider eller liknande från min förlossning.. Men nu har ni fått en liten insyn från den 28mars då våran lilla Naomi kom till världen.. :) Min förlossning tog ca 20 timmar från att jag kom upp till förlossningen och att lillan var ute.. Det var dom värsta och dom bästa 20 timmarna i mitt liv, det var så värt varje värk! Jag älskar dig Linus, jag är så glad att vi har gjort denna resa tillsammans. Att föda fram ett barn är inte bara kvinnans uppgift. Jag hade som sagt aldrig fixat det själv!

Jag har som många andra i detta land suttit och kollat på det nya svenska förlossnings programet '' En unge i minuten'' och efter kvällens 2 uppvisningar av 2 helt olika förlossningar så har jag lite att säga.. 1, jag kommer vägra ha så där ont som den äldre kvinna, jag ska ha all jävla bedövning som finns.... 2, jag skulle få PANIK om hennes hjärtljud gick ner så snabbt som på den yngre kvinnas bebis. Akutsnitt, fy faeen!


Men jag är fortfarande svin taggad för min egna förlossning och jag vet att med Linus lugnade hand så fixar jag det. Det kommer göra så förjävligt jävla ont men vadfaen, ut ska hon! Jag fixar det!! Det är så vackert med förlossningar!! :)

Du är så efterlängtad lilla vän! ♥